Dagens positiva..


- Jag har suttit i telefonkö hos sj i snart en timme. Det får människor att till och med känna blogglust, vilket är en väldigt ovanlig känsla hos mig. De är helt klart skadligt med telefonkö.

- I Dag har jag inandats gipg, betong och andra trevliga ämnen i dammform då skulpturverkstadsförrådet skulle städas i skolan. stenlunga.se

- Vi har haft spanska dagen i skolan vilket innebär att en man kommer dit och står modell i några timmar. Efter det så dansar han spansk dans, typ flamenco, i två timmar, med enormt engagmang. Men jag lyckades faktiskt hålla mig för skratt.

- Jag har i dag fått vet att jag har fel på mina ögon. Tydligen tog det 21 år och 3 optikerbesök den senaste månaden för att komma på de. så nu kostar mina glasögon 5250 kr i stället för 2800 kr som dom minsann kostade för 2 veckor sedan.

Jag borde packa, gå till ett galleri, tvätta, städa, röja förrådet, köpa rouge och tvålmassa...

?


Tittar ut över staden. Adventsljusstakar och stjärnor lyser upp fönster i husen. Taken är svarta och från himlen faller ett lätt regn.
Mitt huvud dunkar och halsen värker. Jag som inte har tid tid att vara sjuk.
Eller så är det rädslan för att bara sitta stilla en dag. Inte ha betämda tider. Att själv få bestämma vad jag ska göra med en hel dag. Inser dock att mörkret kommer att ha lagt sig om ett par timmar. Och jag som fortfarande inte gjort något vettigt. Bara sovit. Dom senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga, samtidigt som jag har haft roligt. Jag har inte haft en ledig dag, knappt ett par lediga timmar. Jag fattar själv att det som jag håller på med inte är bra för varken mig eller min kropp, men ändå är det så jävla svårt att sluta. Att unna sig själv lite ledigt. Bara slappna av.
Tankarna kommer så fort jag har lite tid att tänka. Tankar som längtar bort, tillbaka eller framåt. Jag längtar bort från Stockholm. Längtar bort från alla krav och tider. Längtar bort från den här lägenheten som jag kommer att sakna när jag flyttat till en ny i Januari.
Jag längtar tillbaka till mitt gamla liv. Till allt det enkla.
Efter allt jag gjort dom senaste åren så inser jag att allt bara blir svårare och svårare. Presen ökar hela tiden. Man ska bara ta steg framåt. Inte bakåt. Hela tiden ska man utvecklas, vara kreativ och prestera. Samtidigt ska man ha ett socialt liv. Förlåt till alla er vänner som jag sviker just nu, men min ork räcker inte till.
Alla sömnlösa nätter och dagar då jag knappt hinner äta, skrämmer mig. Allt däligt samvete som ligger där inom mig roch väntar får mig av någon anledning att fortsätta...
Allt var så mycket bättre när du fanns hos mig varje dag. Allt var så tryggt och jag visste att du fanns där om jag inte orkade.


Hela tiden funderar jag på om det jag gör just nu är värt att göras?