?


Tittar ut över staden. Adventsljusstakar och stjärnor lyser upp fönster i husen. Taken är svarta och från himlen faller ett lätt regn.
Mitt huvud dunkar och halsen värker. Jag som inte har tid tid att vara sjuk.
Eller så är det rädslan för att bara sitta stilla en dag. Inte ha betämda tider. Att själv få bestämma vad jag ska göra med en hel dag. Inser dock att mörkret kommer att ha lagt sig om ett par timmar. Och jag som fortfarande inte gjort något vettigt. Bara sovit. Dom senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga, samtidigt som jag har haft roligt. Jag har inte haft en ledig dag, knappt ett par lediga timmar. Jag fattar själv att det som jag håller på med inte är bra för varken mig eller min kropp, men ändå är det så jävla svårt att sluta. Att unna sig själv lite ledigt. Bara slappna av.
Tankarna kommer så fort jag har lite tid att tänka. Tankar som längtar bort, tillbaka eller framåt. Jag längtar bort från Stockholm. Längtar bort från alla krav och tider. Längtar bort från den här lägenheten som jag kommer att sakna när jag flyttat till en ny i Januari.
Jag längtar tillbaka till mitt gamla liv. Till allt det enkla.
Efter allt jag gjort dom senaste åren så inser jag att allt bara blir svårare och svårare. Presen ökar hela tiden. Man ska bara ta steg framåt. Inte bakåt. Hela tiden ska man utvecklas, vara kreativ och prestera. Samtidigt ska man ha ett socialt liv. Förlåt till alla er vänner som jag sviker just nu, men min ork räcker inte till.
Alla sömnlösa nätter och dagar då jag knappt hinner äta, skrämmer mig. Allt däligt samvete som ligger där inom mig roch väntar får mig av någon anledning att fortsätta...
Allt var så mycket bättre när du fanns hos mig varje dag. Allt var så tryggt och jag visste att du fanns där om jag inte orkade.


Hela tiden funderar jag på om det jag gör just nu är värt att göras?

Minnen


Åhhåååååå...

Jag har just ägnat mig åt tidsfördriv för att slippa arbeta med arbetsprover. Usch usch usch, vad jag är trött på all skit!!!

Tidsfördrivet bestod av att kika in på vännernas bilddagböcker. Gud vad jag saknar alla!!!
Gud va jag saknar alla mysig kvällar! Alla fest kvällar!
Vill bara åka hem till Larsson och träffa hele gänget. Dricka en massa alkohol och dra ut på krogen. Träffa en massa människor man känner. Åhååå.


Just nu står Örebro långt ner på tycka om listan.

På gotland då Jävlar ska de festas!!!
Vem vet, kanske går de bättre med alla arbetsprover om man dricker lite alkohol redan nu?? ^^, Då kanske jag gör sådanna där djupa konstiga saker som lärarna tycker att jag ska börja med!

Haha!


Drömmar om drömmar


Just nu sitter jag i soffan och tuggar på färsk basilika och timjan. Mitt huvud är fullt av minnen. Jag blundar så hårt jag kan och lyssnar noga efter bruset från havet och vinden med den speciella lukten. Men jag varken hör eller känner någonting. Varje gång jag öppnar mina ögon så sitter jag kvar på precis samma plats i soffan.
Vad är de med den där ön? vad är de med den där lilla plätten med mark? Vad är de med dom där vita stenarna?
Varför får de mig att känna att ingenting skulle spela nån roll bara jag fick vara där. Varför tror jag att jag skulle trivas med att sitta där hela vintrarna utan snö och bara en massa stormar och höga vågor? Varför känns de som paradiset på jorden?

För ett år sedan var jag i fjällen, jag satt lutad mot min fjällbjörk och funderade på livet. Jag bodde i Älvdalen. Jag hade nyligen sagt upp mig från mitt arbete. Jag gick på ständiga besök hos en kurator och vi pratade stresshantering. Jag tränade alldeles för lite. Jag kände mig inte särskilt nöjd med mig själv och jag hade alldeles för mycket planer och för lite tid.

Idag är de två veckor sedan jag var i fjällen, jag satt lutad mot min fjällbjörk och funderade på livet. Jag bor i Örebro med min underbara pojkvän. Jag studerar konst och formgivning. Jag borde prata med någon om min stress, men de har jag inte tid med. Jag tränar mer än för ett år sedan, men de är fortfarande för lite. Jag känner mig inte särskilt nöjd med mig själv och jag har alldeles för mycket planer och för lite tid.

Skillnaden är att för ett år sedan visste jag att om 13 dagar skulle jag få åka till Gotland. Där hade jag en underbar lägenhet i Visby hamn som väntade.
Varför känns de som att de bara är de som spelar någon roll?



Tankar


Just nu vill jag bara krypa ur mitt lilla skinn och försvinna.
Vet inte varför, de känns bara så.

Just nu vill jag ha en varm juli kväll. Jag vill gå på Langhammars strand och plocka vackra stenar. Sen vill jag ta bilen och susa genom de vackra nattlandskapet på Fårö. Genom dimma och dagg. Över slätter och förbi får. Hem till stugan där min trygghet väntar och kramar mig.

kreativa människor


Jag funderar mycket. De jag funderar på just nu är överskottet på kreativa människor.
Jag tror att människan har ett behov av att skapa saker. De kan vara alltifrån att bygga hus till att sända radioprogram.
Bland Konst och design branchens kreativa människor tror jag utan tvekan att konkurrensen är störst.

Jag går i en klass med 28 personer. Vi befinner oss på botten av den "konstnärliga utbildnings skalan". De är bara ett fåtal av oss som har en chans att gå vidare. De finns bara plats för några stycken. Dom flesta av oss kommer att få öppna brev med texten "tyvärr så är du inte antagen till vår skola". Brevet avslutas med en fin kopierad underskrift av rektorn.
Vad är de som gör att man passar in i konstvärlden? vad anser rektorn på Konstfack att man ska ha för att man ska bli antagen? Och vad har han gjort för att ha rätten till att plocka framtidens konstnärer och designers ur högen?
Ibland får jag känslan av att man ska vara så konstig som möjligt. Bara man har en riktigt djup ångest förklring till varför man hällt en stor flaska röd färg över en tavla med ett natur motiv som man arbetat med i två år.
Jag kommer aldrig att göra de. Jag kommer inte att ändra på mig för att passa in.
Jag kommer aldrig att sjunka så lågt.
Mina gymnasiebetyg skulle kunna vara högre. Men jag var redan från början fast besluten att aldrig fjäska för lärarna eller låta bli att klaga och ifrågasätta.
På nåt vis så hoppas jag och tror att jag kan lite så mycket på mig själv att de löser sig. Har jag bestämt mig för nåt så blir de så.
Jag vet att jag hör till dom i högen som konstfackrektorn skulle lämna kvar. Men jag vet också att han skulle göra en jävla miss i sånt fall!
Om jag inte blir antagen så kommer jag att ge mig fan på att lyckas endå. Och de bästa av allt är att jag vet att jag skulle göra de!

Nu har jag flummat och varit arg och upprörd.
Egentligen vill jag bara tala om att jag är så inihelvete jävla trött på alla oseriösa konstmänniskor som tar sig nån stans för att dom har ångest och skär sig i handlederna. Som ingen vågar säga emot för att dom kan ramla sönder. Som bara flummar och inte tar nåt ansvar. Som är så jävla konstiga att dom kommer på förklaringar till sina konstverk som är så konstiga att inte ens kungen eller statsministern skulle komma på något att säga.

Och då ska ni veta att jag umgås med såna här människor dagarna i ända!


Offatbart!


När jag på fredagkvällen kom till järnvägsstationen stod 170 bussen där och väntade.
Vad ingen visste var att bussen saknade en passagerare.

Sent på lördagskvällen promenerade jag med kusin längs siljans strand. Jag tänkte på hur lugnt de är i här. Vilken trygghet jag kände jämfört med Örebro.
Mord, väldtäkt och misshandel.
Men inte här.
Fast jag befann mig på en enslig cykelväg, så fanns lugnet. Jag kunde slå bort alla tankar som annars skrämmer mig.

Någongång mellan fredag och måndag händer de.
De är ofattbart, skrämmande och obeskrivligt hemskt.

Tryggheten försvinner även här, sakta men med stora steg åt gången.

Tankar


Jag är en känslomänniska. Lika bra att erkänna de från början.
Jag är en sån där människa som kan tycka att väldigt små saker är jobbiga. Eller jag gör små saker till stora problem. jag tänker alldeles för mycket. Vänder och vrider på allt.
Jag längtar alltid bort, vart jag än är.
Jag drömmer om att leva i en perfekt värld, som på film.
Jag tycker att mitt liv är tragiskt, speciellt på kvällarna.
Jag vet så väl att jag är sån här. Jag vet att mina tankar inte stämmer, ändå är de så härligt att sitta ensam i mörkret, lyssna på vacker lugn musik och gråta.

För ett tag sedan så läste jag en intervju med Anders Lundin där han pratar om hur han som liten inte hade några vänner. "Visst längtade jag efter en riktig kompis, en bästis, men samtidigt har jag alltid njutit av att tycka lite synd om mig själv" "Jag upplevde alla dessa ensamma stunder som ganska mysiga. visseligen lite vemodiga, men på ett vackert sätt"
Jag tycker för de första att de är väldigt starkt av honom att berätta de här och jag  tycker att de är väldigt bra sagt!
Jag känner precis som han. Hur tragiskt är de inte att sitta alldeles ensam, med musik i öronen, gråta och tycka otroligt synd om sig själv? Ju mer jag tänker så inser jag verkligen hur illa folk måste tycka om mig och hur elak jag är. Då gråter jag lite till. Men de är så jävla härligt! Efter att jag haft min lilla gråtstund känns allt så bra och jag inser att dom flesta faktiskt tycker om mig och att jag nog överdrev lite.
Men just de där att längta efter drömmar som aldrig kommer bli verklighet. och att tänka på all lycka som skulle följa efter att drömmarna slagit in.
Jag vet så väl att dom drömmarna inte skulle göra mig lycklig, men att få sitta och tycka synd om sig själv en stund, de är härligt!

Är jag ensam om att känna såhär?

image10

Lycka?