Just nu sitter jag i soffan och tuggar på färsk basilika och timjan. Mitt huvud är fullt av minnen. Jag blundar så hårt jag kan och lyssnar noga efter bruset från havet och vinden med den speciella lukten. Men jag varken hör eller känner någonting. Varje gång jag öppnar mina ögon så sitter jag kvar på precis samma plats i soffan.
Vad är de med den där ön? vad är de med den där lilla plätten med mark? Vad är de med dom där vita stenarna?
Varför får de mig att känna att ingenting skulle spela nån roll bara jag fick vara där. Varför tror jag att jag skulle trivas med att sitta där hela vintrarna utan snö och bara en massa stormar och höga vågor? Varför känns de som paradiset på jorden?

För ett år sedan var jag i fjällen, jag satt lutad mot min fjällbjörk och funderade på livet. Jag bodde i Älvdalen. Jag hade nyligen sagt upp mig från mitt arbete. Jag gick på ständiga besök hos en kurator och vi pratade stresshantering. Jag tränade alldeles för lite. Jag kände mig inte särskilt nöjd med mig själv och jag hade alldeles för mycket planer och för lite tid.

Idag är de två veckor sedan jag var i fjällen, jag satt lutad mot min fjällbjörk och funderade på livet. Jag bor i Örebro med min underbara pojkvän. Jag studerar konst och formgivning. Jag borde prata med någon om min stress, men de har jag inte tid med. Jag tränar mer än för ett år sedan, men de är fortfarande för lite. Jag känner mig inte särskilt nöjd med mig själv och jag har alldeles för mycket planer och för lite tid.

Skillnaden är att för ett år sedan visste jag att om 13 dagar skulle jag få åka till Gotland. Där hade jag en underbar lägenhet i Visby hamn som väntade.
Varför känns de som att de bara är de som spelar någon roll?