Tankar
Jag är en sån där människa som kan tycka att väldigt små saker är jobbiga. Eller jag gör små saker till stora problem. jag tänker alldeles för mycket. Vänder och vrider på allt.
Jag längtar alltid bort, vart jag än är.
Jag drömmer om att leva i en perfekt värld, som på film.
Jag tycker att mitt liv är tragiskt, speciellt på kvällarna.
Jag vet så väl att jag är sån här. Jag vet att mina tankar inte stämmer, ändå är de så härligt att sitta ensam i mörkret, lyssna på vacker lugn musik och gråta.
För ett tag sedan så läste jag en intervju med Anders Lundin där han pratar om hur han som liten inte hade några vänner. "Visst längtade jag efter en riktig kompis, en bästis, men samtidigt har jag alltid njutit av att tycka lite synd om mig själv" "Jag upplevde alla dessa ensamma stunder som ganska mysiga. visseligen lite vemodiga, men på ett vackert sätt"
Jag tycker för de första att de är väldigt starkt av honom att berätta de här och jag tycker att de är väldigt bra sagt!
Jag känner precis som han. Hur tragiskt är de inte att sitta alldeles ensam, med musik i öronen, gråta och tycka otroligt synd om sig själv? Ju mer jag tänker så inser jag verkligen hur illa folk måste tycka om mig och hur elak jag är. Då gråter jag lite till. Men de är så jävla härligt! Efter att jag haft min lilla gråtstund känns allt så bra och jag inser att dom flesta faktiskt tycker om mig och att jag nog överdrev lite.
Men just de där att längta efter drömmar som aldrig kommer bli verklighet. och att tänka på all lycka som skulle följa efter att drömmarna slagit in.
Jag vet så väl att dom drömmarna inte skulle göra mig lycklig, men att få sitta och tycka synd om sig själv en stund, de är härligt!
Är jag ensam om att känna såhär?
Lycka?
hej gumma! har rast just nu, slutar kl 15 , och då kommer jag hem. tänkte äta lite och gå och gymma då. vill du följa med? =) kyss
Jomenvisst, det ligger nog något i det du skriver... men så elak tycker jag inte du är!
två tips:
style.com
och
google.com
+ lite tålamod
så hittar man mycket fina bilder :)
Ensam? Nej, jag själv känner igen mig i det från förr och jag har stött på flera andra som ganska tydligt resonerar på detta vis. Det lite farliga med denna typ av tankar ("folk tycker illa om mig"/"jag är elak") är väl att det är ett ganska irrationellt sätt att tänka.. Det förstör som regel mer än vad det hjälper, upplever jag. Är du sedan tyst om det är det ju en ganska negativ förutsättning för ditt sociala liv och berättar du om det öppet kan det tas som en förolämpning av en person som upplever att han/hon faktiskt har gjort en massa saker som gör att du borde uppskatta personen mer än vad du då verkar göra. Man kan nog tolkas om ganska orättvis och krävande när man kräver en slags egenskapad perfektion av folk/omgivningar i ens omgivning som dessa personer inte alls har fått en chans att förstå sig på.
Att bara tycka om att vara ensam är en annan sak. Jag tolkar det i alla fall som att du pratar om det som en annan del av/nivå i dina tankar. Vissa upptäcker väl och tycker om den sociala tystnad som ger dem möjlighet att tänka, reflektera och att vara lite mer introverta än vad de annars har möjlighet att vara. Vemodigt, visst. Vackert, visst. Det finns så mycket i det där små men stora, ensamma stunderna.. Det är så många nu för tiden som aldrig ens bryr sig om att fundera över någonting.
Om resten kan jag bara säga som herr Winnerbäck sagt: "Jag har lärt mig att längta är bättre än att ha, för man saknar inte sånt som man har.." Sluta inte drömma. ;)
Haha! Jag bara äälskar folk som försöker skriva väldigt "formellt". -underhållande! Nu åsyftar jag grabben här ovan. Det du skriver, kära du, är ord av tänkvärd sanning. Jag beundrar din öppenhet! Fan, fortsätt skriva! Men glöm aldrig; Även om det i bland kan kännas ensamt - så är du inte ensam! Stor kram till dej, som jag förresten saknar i mitt liv...