Jag funderar mycket. De jag funderar på just nu är överskottet på kreativa människor.
Jag tror att människan har ett behov av att skapa saker. De kan vara alltifrån att bygga hus till att sända radioprogram.
Bland Konst och design branchens kreativa människor tror jag utan tvekan att konkurrensen är störst.

Jag går i en klass med 28 personer. Vi befinner oss på botten av den "konstnärliga utbildnings skalan". De är bara ett fåtal av oss som har en chans att gå vidare. De finns bara plats för några stycken. Dom flesta av oss kommer att få öppna brev med texten "tyvärr så är du inte antagen till vår skola". Brevet avslutas med en fin kopierad underskrift av rektorn.
Vad är de som gör att man passar in i konstvärlden? vad anser rektorn på Konstfack att man ska ha för att man ska bli antagen? Och vad har han gjort för att ha rätten till att plocka framtidens konstnärer och designers ur högen?
Ibland får jag känslan av att man ska vara så konstig som möjligt. Bara man har en riktigt djup ångest förklring till varför man hällt en stor flaska röd färg över en tavla med ett natur motiv som man arbetat med i två år.
Jag kommer aldrig att göra de. Jag kommer inte att ändra på mig för att passa in.
Jag kommer aldrig att sjunka så lågt.
Mina gymnasiebetyg skulle kunna vara högre. Men jag var redan från början fast besluten att aldrig fjäska för lärarna eller låta bli att klaga och ifrågasätta.
På nåt vis så hoppas jag och tror att jag kan lite så mycket på mig själv att de löser sig. Har jag bestämt mig för nåt så blir de så.
Jag vet att jag hör till dom i högen som konstfackrektorn skulle lämna kvar. Men jag vet också att han skulle göra en jävla miss i sånt fall!
Om jag inte blir antagen så kommer jag att ge mig fan på att lyckas endå. Och de bästa av allt är att jag vet att jag skulle göra de!

Nu har jag flummat och varit arg och upprörd.
Egentligen vill jag bara tala om att jag är så inihelvete jävla trött på alla oseriösa konstmänniskor som tar sig nån stans för att dom har ångest och skär sig i handlederna. Som ingen vågar säga emot för att dom kan ramla sönder. Som bara flummar och inte tar nåt ansvar. Som är så jävla konstiga att dom kommer på förklaringar till sina konstverk som är så konstiga att inte ens kungen eller statsministern skulle komma på något att säga.

Och då ska ni veta att jag umgås med såna här människor dagarna i ända!